ALTERNATIVE FUTURE

 Här på Alternative Future ska vi använda Sokrates Metod Maieutiken. Han var filosof, föraktade det athenska demokratin och det skrivna läran.

Vi har alla hört talas om "filosofer". För många av oss är dom berömda personer man kan peka ut i historien som några figurer traditionen har efterlämnat: Sokrates, Plato, Aristotoles, Plotinus, Epiktetus, Markus Aurelius för Antiken; Descartes, Spinoza, Leibniz, för den moderna tiden, Kant, Hegel eller Heidegger för nutiden. Av vilken anledning passar egenskapsordet "filosof" dessa personer? Det är lite som när man säger om A eller B att han är en "konstnär" eller en "vetenskapsman". Det betyder att dom mer eller mindre gestaltar ett idealiskt typexempel, som till exempel Picasso eller Van Gogh svarar på beskrivningen konstnär, eller som Einstein framstår i våra ögon som den typiske vetenskapsmannen. Vi känner igen karakteristiska drag vi tror tillhör "filosofen".

    Men vad betyder det egentligen att vara "filosof"? Överenstämmer Plato, Descartes eller Spinoza med vår diffusa idé av filosofin? Vore det inte snarare så att dessa personligheter har på ett levande och personligt sätt förverkligat filosofin? Det kanske inte är samma sak. Varför säga om Descartes, om Spinoza att de är filosofer?

    Annorlunda sagt: vad är en filosof? För att besvara den frågan ska vi utforma ett sorts porträtt av filosofen och sedan undersöka in vilken mån han verkligen uppfattas som sådan. Sedan måste vi granska vilka omvandlingar denna framställning av filosofen har genomgått genom tiderna.

 

A. Modellen Sokrates.

 

    Eftersom det här är ett nytt ämne, så är det bra mycket lättare att börja med konkreta exempel. Vi skulle kunna fokusera på på många olika stora personligheter som Epiktetus eller Spinoza. Vi ska välja Sokrates därför att han har ofta uppfattats som den västerländska filosofins fader och kanske filosofens mest fullbordade typexempel. Sokrates personifierar på ett sätt en exemplarisk kallelse till filosofin. Vi skulle således kunna förtydliga vår undersökning med att fråga oss själva: vem var Sokrates? På vilket sätt var han verkligen filosof?

    Sokrates historia och biografi ger oss knappast någon information. Hans far var skulptör, hans mor barnmorska. Han var inte av adlig börd, han var en vanlig medbogare i Aten. Vad gjorde han som var så speciellt för att bli utpekad som filosof?

    Låt oss göra en paus här. Är det ens relevant att försöka hitta något sätt att utmärka sig som skulle ha gjort Sokrates till filosof? Hur mycket vikt ska man lägga på den förutfattade mening som går ut på att tro att filosofen skulle vara någon som utmärker sig. Det är ingenting visst med Sokrates liv, utom just hans död. Man blir inte filosof som man blir en hjälte när man vinner ett slag i krig, eller därför att man kommer först i en sporttävling. Filosofi är inte en glänsande gärning att utmärka sig med, eller ett sätt att posera; den yppar sig inte i någon exceptionell handling. Filosofer kan vi bara vara i det vanliga livet, i vardagen, och inte enbart i exceptionella handlingar eller för att "visa" att man är det. Förresten, den som påstår sig vara filosof, är han det verkligen? Den som låtsas vara filosof är definitivt inte de, utan bara en posör, en skrytmåns, en pedant, en filosofens karikatyr. Denna första lektion i ödmjukhet är mycket kännbar i Sokrates anspråklösa liv.

    Sokrates beskrivs som en man som lever i kontakt med sina likar i staden Aten. Han lever inte instängd i något intellektets elfenbenstorn; han är inte en ensling. Sokrates visar varken förakt eller distans till folket som han trots allt som filosof kanske skulle kunna (en annan fördom) anse "rudis". Filosofen flyr inte världen. Han är varken asket eller "udda". Han lever i världen, han åtar sig de förpliktigheter som samhället och hans mänskliga villkor kräver. Filosofi är inte en romantisk tillflykt in i de fagra idéerna, bortom livets alla strapatser. Sokrates åtar sig ett normalt socialt liv, ja till och med de uppgifter som åläggs honom då det är hans tur att presidera Rådet i Aten. Han är en patriot fäst vid sitt land och vid staten Atens lagar. Det finns dock en detalj som gör att Sokrates inte är någon politiker. Sokrates höll alltid ett tämligen stort avstånd från den politiska karriären. Han tycks aldrig ha erfarit suget efter makt. Det är något vi skulle kunna sätta emot dom som påstår att att filosofen är en "socialt förpliktigad intellektuell". Filosofen som sådan är inte en handligsmänniska, eller en politiker engagerad i världen för att försvara en politisk lära, ett parti, en ideologi. En doktrins anhängares partiska attityd i sociala polemiker, den vikt han har tendens att ge åt handling snarare än reflexion, går emot filosofins anda. Det betyder inte att filosofens isolerar sig eller att han drar sig undanfrån världen och all förpliktigelse. Mellan frenetiskt engagemang och kylig reträtt finns en väsentlig position vi ska återkomma till: den tillhörande sin tids klarsynte iakttagare eller verklighetens opartiska vittne.

    Fysiskt talat är Sokrates beskriven som en ganska stabbig man med en bred näsa och livlig blick. Hans samtida berättar att han hade en oföränderlig hälsa som gjorde de möjligt för honom att hoppa över sömnen utan att det bekom honom, ofördärvad, även på banketter då vinet flödade. Det sägs att på en bankett, då alla hade somnat, reste sig Sokrates och gick sin väg, tillbaka till sina vanliga bestyr. Han tycks också ha varit utrustad med en kraftfull koncentrationsförmåga. "...han kunde bete sig på ett mycket besynnerligt sätt. Mitt på vägen kunde han stanna, förbli bakom de andra, blicken fäst framför sig. På så vis kunde han stå en hel natt. Då gryningen kom skänkte han solen en bön och gick sin väg." En sådan koncentrationsförmåga och oupphörlig uppmärksamhet är förknippade med vad vi kommer att kalla filosofisk uppmärksamhet.vi kommer att se att det finns nödvändigtvis in den filosofiska attityden ett högre medvetandetillstånd än det vi vanligtvis befinner oss i.

    Men var börjar då filosofin med Sokrates? Traditionen besvarar denna fråga genom att granska Sokrates mycket originella sätt att använda sig av dialog. Sokrates tillbringar sina dagar med att traska runt i Aten och samtala med människor av alla samhällsgrupper. Trots det så betyder det inte att han går omkring och pladdrar. Det är precis då man har begripit med Sokrates och hans lärling Plato vad en filosofisk konversation innebär som man ser skillnaden mellan pladder och dialog . Det är inte fråga om att vispa om ord, att tala om dittan och dattan unta att säga någonting, kallprata för sakens skull, säga samma saker om och om igen. Pladder är en begränsad from av Talet, ett tal som inte har något att säga och så ringa närvaro att den i verkligheten inte riktar sig till någon och inte ens är uppmärksam till vad som sägs. I en dialog däremot är upmärksamheten livligare. I dialog är två faktorer väsentliga: dels talar jag till någon, dels vi har något att säga varandra. Sokrates pladdrar inte därför att han väldigt snart börjar ställa frågor och insisterar på att dom besvaras. Scenariot är mer eller mindre detsamma i alla Platos Dialoger. Sokrates träffar på Kritias (eller Karmides eller någon annan), diskuterar med honom och frågar honom vad han har haft för sig, gjort eller sett. Samtalet inriktar sig sedan på något tema som det fördjupar. Låt oss anta att då vi lämnar rättsalen stöter vi på en domare. Utöver rent tekniska frågor som berör hans yrke och konventionella artigheter kanske skulle vi vilja ställa honom några frågor i stil med Sokrates: "Du som skapar rättvisa varje dag, vänligen upplys mig, vad är rättvisa?" Om vi ställer denna fråga med yrkan, då väntar vi oss mer än en lång lista exempel: den eller den rättegången, det ena eller det andra sensationsfallet. Vi närmar oss inte lagmannen som om vi vore journalister. Vi vill veta vad rättvisa är, dess väsentliga egenskap eller essens, oberoende under vilka särskilda villkor den tillämpas. Och detsamma gäller alla frågor berörande essenser: vad är mod, vänskap, kärlek, hat, döden, begär, rädsla eller mediokritet. Det är just det som Sokrates åhörare inte ser i början. De tror de kan tillfredställa en något naiv nyfikenhet med några banala åsikter och allehanda fakta; men att rabbla upp fakta är inte detsamma som att ge en rigorös definition, att närma sig essensen. Sokrates lyssnar, väger orden och svaren, granskar noggrannt det som sägs och ådagalägger det som fattas, som är motsägande eller oväsentligt. Resultatet som kommer till synes är först och främst hur ytliga de vanligaste svaren är, bara åsikter. Åhöraren blir medveten om hur tom en åsikt egentligen är och inser att han trodde sig veta en hel del, medan han i själva verket inte vet någonting.

    Denna situation betyder, för oss som bara just har börjat vår filosofiska resa, att vi tillbringar vår tid med att benämna väsentliga ting utan att egentligen veta något; utan att veta vad rättvisa är, eller mod, vishet, skönhet, i ett ord: utan att veta vad Livet är! Att bli medveten om denna okunnighet kanske inte är så roligt, det innebär ett negativt moment av klarsynthet, men oumbärligt eftersom vi är så försjunkna i våra åsikter att vi inte kan inse vår okunnighet. Den okunniges drama är just detta att han inte är medveten om sin okunnighet! Okunnighetens drama är att den frambringar ett liv som är som sinneslött därför att det inte känner sig själv. Vad Sokrates provocerar fram är bland annat ett plötsligt uppvaknande som leder till att konstatera att jag trodde jag visste, men egentligen så vet jag ingenting. Jag upptäcker nu hur ignorant jag är, och ignorant om livets mest väsentliga frågor, de som skänker livet all dess mening. Detta måste man gå igenom om man är fjättrad i vanföreställningens kedjor och och fördomarnas belåtenhet. Någon som inser sin begränsning är öppen, någon som tror han vet all är trångsint därför att han har åsikter om all. Den mest motige ignoranten är inte han vars sinne är tomt, men han vars sinne är fullt med urholkade meningar och andrahandskunskap. Han är den vars pladder hörs kors och tvärs, men skenet bedrar ej bara man granskar hans påståenden.

    Sokrates – detta är tillräckligt originellt för att vi ska titta lite närmare på det – är inte en filosof i våra ögon därför att han kommer med ytterligare en vetskap, som dessutom vore mer anspråksfull än de andra, någon sorts esoterisk doktrin som skulle låta påskina att den innehade en förklaring till allt. Han är filosof därför att han ifrågasätter själva vetskapen och därför att han fodrar ett berättigande. Sokrates opponenter var sofisterna, dom som gick från stad till stad och gav sig ut för att kunna lära ut allt. Sokrates är filosof i det här märkliga påståendet: att han är medveten om att han inte vet något. Filosofin börjar i ovetandet. Sokrates förklarar att det han inte vet ger han sig inte heller ut för att veta, i motsats till dom som så dyrbart säljer lektioner om allt, om retorik, dygd eller rättvisa. Ett sinne som begynnar i tomhet frigör omedelbart sin intelligens. Det stöder sig inte på hörsägen, det fodrar ett berättigande för allt. Det är moget att uppfatta korrekt. Vi måste förstå vitsen med Sokrates dialog. Det är inte en slags onödig lek vars enda syfte vore att förbrylla åhöraren. Filosofen är inte någon sorts pervers talare vars största nöje vore att besvära sina medmänniskor. Filosofi är inte eristik. Den filosofiska konversationen är ärlig därför att den har sanningen som mål, den är uppburen av en oövervinnerlig övertygelse i den sanning som uppenbarar sig under denna orubbliga utredning. Att loyalt acceptera att man inte vet någonting, det är inte detsamma som att välja "intet" och högljutt proklamera att varken mänskliga ting eller mänskligt vetande är något verkligt, det är inte att negera allt, eller att kritisera allt. Det är snarare att eftersträva varats totalitet, att hävda vad som kan förfäktas om varats verklighet. Sokrates tillvägagångssätt tycks inte erkänna någon utomstående auktoritet, varken andras åsikter eller hänvisning till berömda tänkares auktoritet. Vad spelar andra åsikter för roll, vad dom säger elle tycker om mig, säger Sokrates under rättegången. Vad spelar klandrarnas åsikter och deras lögner för roll? Sanningen allena har auktoritet. Sokrates tillägger att en inre röst, daimonen, inte hade obstuerat hans sökande, och endast denna röst är en auktoritet. Ens inre medvetande är den enda auktoriteten, därför att vad sanningen beträffar ska sinnet bara underkasta sig klara skäl.

    Den sofistik Sokrates bekämpar följer å sin sida demagogins väg och ger inte sanningen all sin vikt. Sofisternas retorik är en konst i att övertala som kan kringgå sanningen eftersom det som räknas är att retoren får åhöraren dit han vill. Retoriken möjliggör det för oratorn att tala på patos nivå, i samstämmighet med det nakna affektet, och det resultat han eftersträvar är makt, en hållhake på sitt auditorium. Retorn konstruerar sin diskurs med avsikt att styra människor. Sofisterna visste att orden har en magi, likaså ett elegant språkbruk, som går hem bara använder dom skickligt. Redan i början av Platons Sokrates Apologi förbjuder sig Sokrates detta språkbruk, och förklarar att han har inga sköna ord att komma med, han vet inte hur man använder ord för att gripa som sofisterna, att han nöjer sig med att säga sanningen med de första orden han kommer på. Det är inte av en slump att vi finner detta redan på första sidan av Apologin. Det är ett återkommande tema i filosofins historia, därför att det redan är tillstädes här och nu i vårt förhållande till Talet. Det är anmärkningsvärt att Sokrates, mitt i Antikens intellektuella upprymdhet, inte kommer med någon ny doktrin. Han sätter inte en doktrin som motsats till en annan. Han framför filosofin som en ren övning i klarsynthet, osminkad och utan förutfattade meningar. Sokrates konstaterar den grekiska statens förfall, den moraliska korruptionen som tycks nära sig av själva sofistiken. Han medger att inför ett sådant problem kan hans tids vetskap, Anaxagoras naturfilosofi, inte bringa någon lösning. Att ackumulera vetskap konstruerar inte den inre människan. Det hjälper oss inte när vad som är på spel är människan och statens frälsning. Vad ska man göra då?

    Då återstår endast det fria sökandet kapabelt att undanröja felaktigheten, samt att ställa själen inför sig själv så att hon återfinner åtrån efter sanningen. Med mycekt ringa ord kan det uttryckas in en formel: Känn dig själv! Denna är Sokrates filosofis utgångspunkt. Den betyder i grund och botten att sanningen inte finns i böckerna, men inom oss själva, den finns i själva själen. Sanningen är själens intima liv. Sokrates lära ämnar mindre packa sinnet fullt med nya idéer, än att få det att föda fram den sanning det bär inom sig utan att det egentligen vet om det. Väckt av Sokrates lär sig lärlingen inte någonting, utan han begriper, han vaknar upp och upptäcker vad han egentligen alltid anat. Han förvärvar den sanning som tills dess bara funnits i honom i form av vaga åsikter. Sokrates exempel visar att Sanningen, är inte så mycket en enkel vetskap som man "lär" från böcker; snarare finns den i den upptäckande lärlingens själ. Den finns i oss och väntar bara på att en korrekt genomförd utredning för att uppenbara sig . Sokrates framställer sig själv som, i sin mors avbild, en barnmorska, men en sinnets barnmorska, han utövar majötiken, konsten att få själarna att föda fram den sanning dom bär inom sig. Väckta av Sokrates, den man kan rättfärdigt kalla lärlingen lär sig ingenting riktigt externt, men erfar en sorts reminiscens av en sanning som sedan alltid funnits inom honom, men på något sätt latent. Han upptäcker vad han egentligen alltid vetat, men som legat dolt; han vaknar upp ur okunnighetens slöhet. Detta är erfarenheten av den äkta förståelsen, det är intelligensens Uppvaknande.

 

B. Den filosofiska läggningen.

 

    Så var det med detta porträtt; låt oss nu se vad detta exempel ger oss att ta fasta på. Filosofen förefaller oss vara en oberoende människa, motiverad av en personlig och ärlig strävan efter sanningen. Han så bemödar sig om sanningen att Sokrates accepterar att dö av respekt för sanningen. Vi måste förstå därav att filosofen och filosofin är oskiljaktiga. Man kan inte radikalt separera en filosofi och dess fruk från filosofens leverne. Filosofi är inte något bärbart som utan inkonsekvens kan antas inte beröra livsföringen.

    1) Man förväntar sig inte av en vetenskapsman att han ska leva "enligt" kvantmekaniken eller matematisk logik, neodarwinismen eller Webers sociologi. Kompetens inom ett kunskapsområde hindrar inte ett svårt och dystert liv. Man kan inte be vetenskapen bidra med en visdom som inte är dess direkta syfte. Å ena sidan har vi teorins objektivitet, å andra sidan individens subjektivitet. Vetenskapens syfte är inte att sammankoppla den ena med den andra. Fysiken är inte en visdom, inte ens en filosofi. Den är en vetskap som grundar sig i en objektiv attityd gentemot kunskapen. Som människa kan filosofen ha en viss syn på livet, en livskonst, men denna syn, just därför att den är subjektiv, är snarare en filosofi än en ren vetenskap. En filosofi kräver ett åtagande i praktiken. En filosofi som inte vore utövad , som bara vore ett objektivt vetande, skulle inte ens vara en filosofi. Utan denna personliga prägel på den äkta filosofiska kunskapen skulle filosofin bara vara en dogm.

    Vad som i stor grad präglar den filosofiska attityden är just detta personliga sätt på vilket vi ser på Livet som en helhet, som vi aldrig känner oss åtskiljda från. Man skulle kunna säga att filosofin innebär en Livets egen strävan till självbegriplighet, ett sätt för livet att genom och inom oss förstå sig själv när vi så bara blir en aningen medvetna om dess mening och innebörd. Det skulle shockera oss om en filosof sade en sak och gjorde en annan! Och det ska shockera oss därför att just detta är ett filosofiskt problem. Man förväntar sig av filosofen att han åtminstone ska vara konsekvent, eftersom han bemödar sig att applicera kunskapen till livet. Märk väl, filosofen liknar konstnären ty vi jämför gärna konsten och livet. Man brukar säga om någon att "han är en konstnär" för att understryka ett något ovanligt beteende, klädessätt, en bohem existens. Det förefaller oss helt naturligt att man kan vara konstnär i livet precis som inför ett pappersark, ett stenblock, en partitur.

    2) Det verkar alltså som om man skulle kunna tala om en filosofisk läggning, en sorts begåvning att globalt förstå livet, som speciellt filosofer tillämpar, men som finns latent i oss alla. Det är om man vill ett sinnets stil eller sätt att vara, man man måste förstå att för att en människa ska vara filosof måste hon sätta en sak högst av alla: hennes vörda för sanningen. Denna kompromisslösa vörda har som följd viljan att leva i sanningen. Det är i den benämningen som man säger att filosofen är en Tankens man, därför att sanningen är filosofins verkliga object.

    I Epiktetes skrifter återfinner vi några beskrivingar på denna filosofiska läggning. Epiktetes säger oss detta : "kalla aldrig dig själv filosof, tala inte överhövan inför de olärde om filosofins principer; men agera enligt dessa principer. Till exempel under en bankett, säg inte hur man ska äta, men ät som man ska." Att "kalla sig själv filosof" hänför sig till skenet, medan "agera enligt principerna" hänför sig till varat. Om du vill vara filosof, var det du är, en klar intelligens in samstämning med det som är. Han är filosof som åtar sig Tankens kallelse. Man kan säga, som Heraklites starkt understryker, att filosofen är en undantagsmänniska, men inte in benämningen av någon som helst överlägsenhet eller förakt. Han vill inte nöja sig med att dela den mänskliga levnadslotten, men önskar följa det som är bäst; han vill, som Alain uttrycker det, utöva sitt yrke som människa. Att dela den mänskliga levnadslotten betyder här att nöja sig med att leva utan att bemöda sig att leva väl. Skillnaden mellan att leva och att leva väl är filosofisk och karakteriserar det filosofiska temperamentet.

    Det är inte helt utan en tankens ensamhet, utan att tanken måste ta distans från opinionen, och utan ett skarpt sinne för ett sökande i ständig rörelse mot det sanna och äkta. Filosofin tar aldrig slut, den är alltid på gång. Den fodrar en kvick och alltid vaken intelligens. Är filosof han som inte har bråttom att komma underfund med Naturens mysterium, han som försöker förstå och inte låter sig vilseledas. Någon som påstår sig veta allt eller som tror att han kan avstanna vid det han redan vet, är någon som redan har somnat in i dumheten.

    2) Detta fråntar honom en stor egenskap: förmågan att förvånas och förundras. När någon är uppfylld av sig själv blir han förslöad, han förlorar förmågan att förundra sig över det som är och att uppleva varje ny stunds fräschhet. Filosofen är den som behåller denna sällsynta förmåga att förvånas av allt; för honom finns ingenting i sig banalt eller obetydligt. Förundran skänker sinnet ett konstant förnyat intresse, en öppenhet och en anspråkslöshet befriad från fördomar. Förvisso har inte den filosofiska attityden inte det påstådda "allvar" som dom har som är så upptagna men världsliga ting att de inte har tid för något annat än sin aktivitet. Ändå är ingenting allvarligt utom den uppmärksamhet man ger åt något.

    Platon skriver: "Förundran är sannerligen en filosofens passion. Filosofin har ingen annan begynnelsepunkt än denna, och den som sade att Iris är undrets dotter hade god vetskap om hennes ursprung." Detta är filosofins positiva begynnelsepunkt. Att kunna förundras är detsamma som att kunna entlediga alla förutformade föreställningar som infogar sig mellan oss själva och verkligheten, kunna röras i det innersta av varats närvaro. Om vi vågar se på oss själva tillräckligt ärligt så kommer vi att upptäcka till vilken grad vår vardagliga existens år mestadels störd av den förvirring våra relativt umbärliga bekymmer och trångsynta idéer ger upphov till. Vi är så distraherade av vår värld här och nu att denna värld aldrig förvånar oss. Dess enda mening den har för oss är hur vi omedelbart kan nyttja den. I sig själv har den ingen mening.

    Och så säger man ibland att filosofer är till temperamentet drömmare! En sådan simplistisk fördom! Vem drömmer? Vem ser på världen med allvar och klarsynthet? Vem bryr sig om vad den verkliga världen är? Man vill vå oss att tro att bara aktiva människor är "realister". Vi kommer att granska den här "verkligheten" man så tjatar om. Visst måste man ha fötterna på jorden, man vad är det ni kallar "jord"? På vilken verklighet grundar ni er? Vad betyder denna praktiska människors konkreta verklighet?

    Låt oss ha det klart för oss: filosofen är ingen svärmande drömmare uppslukad i sina fantasier. Istället definierar vi filosofin som en form av klarsynthet högre än vanlig vakenhet. Dessutom inskränker sig inte Verkligheten till tillfredställandet av materiella behov, till en god vinst eller till en myriad ouppfyllda begär.

    3) Vi kan påvisa en negativ utgångspunkt i filosofin : när man blir medveten om hur extremt relativa åsikter är i deras värdering av verkligheten. Vi kan ju iaktaga runt omkring oss hur människor tvistar om olika åsikter , den ene hävdar en sak, den andre hävdar motsatsen. Konflikter härstammar från ensidiga åskådningar, från konfrontationer mellan åsikter som alla tror sig vara den definitiva sanningen. Vi behöver avlägsna oss från åsikter för att granska dessa från en högre synpunkt och finna varje påståendes rätta plats i Verklighetens helhet. Filosofin är till för att bringa ett verktyg för korrekt särskiljning. Epiktetes sammanfattar denna fodran som så: "Detta är filosofins utgångspunkt: man blir medveten konflikten mellan människor, man söker denna konflikts ursprung, man förkastar blotta åsikterm de gör en misstänksam, man gör en sorts kritik av åsikten för att bestämma om den är berättigad, man uppfinner en norm, på samma sätt som man uppfann vågen för att fastställa vikt eller strecket för att skilja rakt från böjt." Detta är särskilt viktigt i en värld som blivit föremål för en myriad information. "Omåttlig information har dränkt oss i ett moln av okunskap". Man blir nästan vimmelkantig av TVns hypnotiska bombardering, man upphör att tänka, dränkt i bildernas virrvarr. Sedan repeterar man mest det man tror att man har begripit. Detta leder till förvirring och ett förvirrat sinne kan inte vara intelligent. Det är ett sinne som tror sig veta, men som i själva verket inte vet någonting. Den väsentliga frågan är denna.: kan man ta sig ur denna förvirring? Är det möjligt att leva ett liv som uppehålls av behovet att förstå? Är inte törsten för kunskap det som specifikt präglar manniskan? Den som inte bryr sig om detta är inte han som insomnad i ett liv som nöjer sig med att bara finnas till? Så länge man bryr sig om sanningen är man människa och detta intresse leder rakt in i filosofin.

*    *

*

    Dessa är alltså den filosofiska läggningens grunddrag och de villkor som leder till behovet för filosofi och denna förvånansvärda tankefrihet som den förkroppsligar. Friheten att tänka förkroppsligas på ett exemplariskt sätt hos de männisor vi kallar filosofer. Var gång en människa tar denna kallelse att tänka på allvar, till den grad att hon till och med gör det till sin livsuppgift, då betecknas hon som filosof.

    Vi måste akta oss för vissa förväxlingar. Filosofen är inte endast en engagerad intellektuell, såsom median ibland framställer honom. Å andra sidan är han inte heller eller inte som en filosofi lärare som ödmjukt försöker dela den filosofiska vetskapen och dess krav. Han är inte endast någon sorts "expert", någon beläst i filsofi, någon filolog.

    Egentligen så finns det en läggning som karaktäriserar filosofen som någon som äskar visheten och denna läggning gör till filosof den som är tillräckligt modig för att var det. Vi blir själva filosofer var gång vi ställer väsentliga frågor och på riktigt fodrar svar. Man blir filosof när man tycker om sanning.